Det där bröllopet

Nu är det en vecka kvar! Hjälp! Men det blir ett litet bröllop (och namngivningsceremoni för lill-skruttan) med närmaste familjen och vännerna, och jag känner mig faktiskt inte särskilt nervös. Jag ser bara fram emot dagen, jag tror verkligen att det kommer bli jättefint! Vi ska ha vigseln och namngivningsceremonin vid stugan och festen inne i stan sen. Jag har alltid föreställt mig ett avslappnat barfotabröllop vid stugan med både barn och gamla, och nu blir det ju så! Minus det där med att vara barfota då. Fast jag har i och för sig inte hittat några lämpliga skor än, så vem vet?

Orosmoln:

• Vädret - regn känns ju sisådär. Prognosen ändras hela tiden, just nu visar den molnigt och regnskurar. Håll tummarna för sol!
• Myggen - när vi var i stugan senast var det inte så farligt, men tänk om myggorna som inte kläcktes i juni istället kläcks precis den här helgen! Alla gäster kommer att ha samma parfym - MyggA.
• Rödmosigheten - risken för tårar är överhängande, inte minst vid namngivningsceremonin. Jag börjar böla bara jag ser rubriken till dikten vi ska läsa.
• Håret - jag hade tänkt sätta upp det själv. Har övat en del och ibland blir det fint och ibland pannkaka. Tänk om det bara blir pannkaka?

Lyckomoln:

• Vi ska gifta oss!
• Mötena - det ska bli så roligt att sammanföra våra familjer och vänner, att alla får träffa varandra! En av de bästa sakerna med bröllop överhuvudtaget, oavsett om man är gäst eller gifter sig själv.
• Stämningen - den där dikten är himla fin ändå.
• Klänningen - efter mycket om och men har jag hittat en som känns rätt! Den är gul och jättefin.

Fånigt stolt över ett muuu

Ibland blir jag bara sådär fånigt stolt över Solveig. När jag skulle lägga henne ikväll läste vi en av hennes favoritböcker, Tittut Miffy! Vem är där?. Det handlar om olika bondgårdsdjur som gömmer sig. När vi kom till bilen som kossan finns bakom (alltså, på ena uppslaget ser man bilen, på nästa kossan), så sade Solveig "muuuu"! Innan kossan ens hade visat sig! Samma sak när vi läste boken en gång till.

Det är möjligt att jag underskattar hur intelligenta bäbisar är i allmänhet, och att det är därför jag tror att Solveig är alldeles extra smart. Det är lite "jobbig mamma som tror att hennes unge är bättre än alla andras"-varning på det hela. Men om någon ska tro att hon är bäst i världen så är det väl jag!

Idag är hon elva månader gammal. Min goa, busiga, viljestarka tjej! Jag är verkligen fånigt stolt...

Midsommarbilder

Midsommarfirande på Jamtli

Ingen midsommar utan jordgubbar!

Midsommarnatt vid stugan

Ljuset sipprade in under golvet på lill-stugan

Finaste historiska kartan från Lantmätare Gyllenstig Botvidsson

Idag har jag suttit och jobbat med historiska kartor, som en del av en kulturhistorisk landskapsanalys. Tråkigare kan en kartnörd ha det på jobbet! Kartor från 1600-talet och framåt finns på Lantmäteriets hemsida, där man kan titta på dem gratis och ladda ner dem för en slant. Jag laddar ner kartorna och använder sedan ArcGIS (ett kartprogram) för att passa in dem i den moderna kartan. På så vis kan man se var t.ex. fäbodar, åkrar och slåttermarker har legat.

Kartorna var verkligen jättefina på den tiden, särskilt de från 1600- och 1700-talen. Då ritade man ut små hus och träd, förutom gränser och sjöar och sånt. Ett exempel är den här fina kartan från 1635 över min hemby Vänge i Uppland. Lantmätaren (vid namn Johan Gyllenstig Botvidsson - snyggaste namnet nånsin?) har dessutom prytt kartan med en väldigt ståtlig kompassros. Hans handstil lämnar dock ett och annat att önska...

Prova själv att söka efter historiska kartor på Lantmäteriets hemsida! (Man måste installera ett gratisprogram som heter DjVu för att kunna se dem, men det är ju lätt gjort.) Ett tips om du inte hittar någon karta när du söker i kartbilden är att göra en avancerad sökning och söka på byn/fastighetens namn i de olika arkiven.

Professor Tayama flyttar till Kamerun

Sedan han rullade in på vår parkering 2009 har vi gjort många fina resor med professor Tayama, en grön Honda Accord från -96. Visst har vi haft några mindre angenäma stunder (som den gången bromsarna slutade fungera mitt i Umeås stadstrafik), men överlag har vi ändå haft några bra år ihop.

Men nu har professorn lämnat oss till slut - den lille japanen kunde helt enkelt inte längre tillgodose våra storleksmässiga behov. Istället styr han kosan mot Afrika! Jepp, det är sant. Den nye ägaren ska frakta ner professor Tayama till Kamerun och sälja honom vidare där. Fråga mig inte hur det kan bära sig. Fråga helst inte heller hur vi tänkte när vi gick med på att sänka priset eftersom vinterdäcken var dåliga.

Professor Tayama blickar ut över en norsk campingplats 2009...

Bland ruiner och ben

Den här veckan har vi en arkeologikurs med jobbet, tillsammans med Birka folkhögskola. I den ingår tre dagars utgrävning vid kyrkoruinen i Sunne, där det har dykt upp skelettdelar i en rotvälta utanför kyrkogården. Nu försöker vi ta reda på om det ligger en grav där eller om benen har följt med dumpmassor från när man rev den gamla kyrkan på 1800-talet (hittills tyder allt på det senare).

Med fjorton kursdeltagare att hålla reda på för oss två arkeologer så är det ganska utmattande men väldigt roligt! Vi har deltagare från 20- till 70-årsåldern, som alla är väldigt engagerade.

Både radio Jämtland och Länstidningen kom dit och gjorde reportage. Det är ju sjukt jobbigt att höra sig själv i radio, men här är iaf. länken till radioinslaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3336&artikel=5149949

Jag kommer att tänka på min egen första utgrävning, på C-kursen i arkeologi. Då frågade man lärarna hur många gånger som helst om saker man hittat: "Men den här grejen då, den ser ju lite konstig ut?" Och fick till svar: "Det är bara en sten." Den här gången är det jag som skulle bli rik om jag fick en slant för varje gång jag svarar att det bara är en sten/pinne/murbruk... Men det är ju en jäkla tur att folk fortsätter fråga, för då och då är det faktiskt ett fynd!

 

Jag krafsar i jorden på seminariegrävningen, en gång för länge sedan...

Ängen växer i alla fall

I helgen var vi i stugan igen och påtade. Om mindre än en månad ska vi ha vår vigsel där, så då måste det ju vara fint!

Vi hittade spaden i båthuset och grävde bort gräs runt den sista av vinbärsbuskarna. Solveig hjälpte till med att köra skottkärran!

Jag fick några plantor av svärmor när vi var i Umeå förra helgen, så nu är det lite mer grönt som sticker upp i rabatten. Det ska bli spännande att se hur de klarar sig. (Jag tycker själv att det är intressant att följa vad som händer i rabatten, så ni bloggläsare får stå ut med tråkiga bilder på denna tråkiga rabatt...)

Idag har jag grävt i jobbet också! Inte rabatter dock... Men det berättar jag mer om imorrn.

Tio år senare

Igår var stan full av studenter. Flaken for omkring och spelade hög musik och studenterna skrek. Som nån sade på fikarasten, man blir lite sugen på att sitta i en park och dricka vin när man hör dem.

Nu är det alltså tio år sedan jag själv tog studenten från Ekebyskolan i Uppsala. Närmast i tiden låg Hultsfredsfestivalen. Sedan skulle jag sommarjobba på Ica Maxi, åka runt några veckor i Storbritannien och läsa idé- och lärdomshistoria på universitetet till hösten. Längre än så tror jag inte att mina planer sträckte sig. Jag minns inte riktigt var jag trodde att jag själv skulle vara tio år senare, men det var nog inte Östersund.

Tänk, om tio år ska Solveig fylla elva! Herreminje. Undrar var vi är då? Jag har ingen aning!

Visst var jag snygg?

Fluffiga rosa drömmar

Om jag stänger mina ögon nu ser jag mängder av rosa fluff som snurrar runt runt runt. Nej, jag har inte knarkat Disney-prinsessor. Jag har firat nationaldagen genom att sälja sockervadd på museet hela dagen, iförd kläder á anno 1895. Under kvällen fortsatte jag firandet genom att ligga utslagen på soffan hemma, med rosa socker i håret. Nu ska jag gå och lägga mig och drömma fluffiga rosa drömmar...

Att komma hem

Vi var i Umeå i helgen, om nu någon undrade vart jag hade tagit vägen. Det var såklart jätteroligt att träffa Solveigs farmor och farfar, övriga släktingar och vänner. En drink på stan på lördagskvällen var ju inte heller helt fel, även om finskorna blev lite blöta i regnet.

Vi kom hem ganska sent igår kväll och Solveig hade sovit några timmar i bilen. Hon vaknade när jag bar in henne i lägenheten, men hon blev inte alls ledsen, som jag hade befarat. Istället såg hon sig omkring med sömnig blick och brast ut i ett stort leende. Jag lade henne i sängen och hon fortsatte att le och somnade sedan omedelbums. Tänk att hon blev så glad av att komma hem! Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på det.

Idag har Solveig sin första namnsdag! Eller ja, hon har ju Elisabeth-dagen den 19 november också. Jag har haft Solveig som ett av mina favoritnamn ganska länge, men vi hade egentligen några andra namn som vi kände mer för innan hon föddes. Majken, Britta och Elsie var favoriterna. Men när hon väl dök upp visade det sig att Solveig passade bäst!