söndag 29 juli 2012

För ett år sedan

Idag är Solveigs första födelsedag! Det känns både som att tiden har gått väldigt fort och som att hon alltid har funnits.

För ett år sedan klev vi upp tidigt på morgonen, utan att ha sovit särskilt mycket. Vi visste att det var dags, att vår bäbis skulle födas den dagen. Det kändes helt overkligt. Solveig låg i säte, men vi hade bestämt att vi skulle vänta till det beräknade datumet för nedkomsten för att se om förlossningen startade på naturlig väg. Dagen innan, den 28:e, hade vi därför varit på ultraljud vilket visade att hon vägde ungefär 4 kg. Att klämma ut en fyrakilos med rumpan först kändes ju inte så lockande (det var också sjukhusets gräns för hur stort barn de rekommenderar att man föder i säte), så vi fick komma in för kejsarsnitt.

Vi åkte in till sjukhuset klockan sju, och då började den långa väntan på att läkarna skulle ha tid för operationen. Vi fick i alla fall ett rum på BB där vi kunde ligga i varsin säng och läsa och försöka sova lite. Jag hade varken ätit eller druckit något sedan middagen dagen innan, men så småningom fick jag dropp för att inte få vätskebrist. Jag var sjukt hungrig. Solveig sparkade på i magen som vanligt, hon hade ett favoritställe uppe vid de högra revbenen där hon brukade trycka ut en fot och vi kunde känna hennes huvud på vänstra sidan.

Klockan två på eftermiddagen kom de äntligen och hämtade oss. Jag blev rullad i sängen genom halva sjukhuset. Förberedelserna och själva operationen var förvirrande. Det var mycket folk i rummet, jag hade en massa slangar och grejer överallt och kände mig ganska utsatt. Dessutom var det ju nervöst såklart, att barnet snart skulle födas. Mikael satt bredvid och var vit i ansiktet, men vi höll modet uppe rätt bra ändå tycker jag. En sköterska fick ta vår kamera och fotade hela operationen, så vi har en massa bilder på min uppskurna mage och Solveig halvvägs uppe. De ska jag dock bespara er...

Till slut berättade de att barnet var ute och vi hörde henne skrika. Det var verkligen som en stor lättnad, allt bara släppte liksom. Verkligen en explosion av känslor. Jag fick inte hålla Solveig då, men de visade upp henne för mig innan de bar ut henne och Mikael följde efter. Jag blev så fantastiskt lycklig när jag fick se henne och sedan låg jag där ensam och grät. Vi hade trott att det skulle vara en pojke, och jag hade säkert varit lika lycklig om det hade stämt, men av någon anledning var jag så väldigt glad åt att ha fått en flicka.

De kom in med henne igen efter en stund (jag har ingen aning om hur länge det dröjde men det kändes som en evighet) och då fick jag ha henne på bröstet medan de sydde. Mikael satt bredvid och vi bara tittade på henne, hon var så fin. Hennes huvud var alldeles platt ovanpå av att ha pressats uppåt när hon växte i magen och den lilla randiga mössan som vi hade haft med oss passade knappt. Efter ett tag fick Mikael gå iväg med Solveig upp till BB och ta hand om henne själv tills de rullade dit mig igen. Jag försökte amma (det gick sådär), vi ringde våra föräldrar (svärmor var tydligen i upplösningstillstånd vid det laget) och jag fick äntligen något att äta. Det var helt otroligt gott, men så hade jag ju inte ätit på ett dygn heller.

Tiden på BB flyter ihop lite i minnet och jag har ganska blandade känslor inför det. Jag hade väldigt ont och fick en allergisk reaktion mot morfinet så att hela kroppen kliade, vi sov nästan inget och amningen fungerade inte särskilt bra. Sköterskorna var hjälpsamma, men alla sa olika saker och de var stressade. Vi fick aldrig den där brickan med saft, mackor och flagga som man brukar få efter födseln (jag vet - det spelar väl ingen roll, men jag hade ju föreställt mig hur mysigt det skulle vara). På natten låg jag i sängen och kunde knappt röra mig för att jag hade så ont, Solveig gnydde och jag försökte väcka Mikael, men han sov som en stock fast jag nästan skrek. Det konstiga är att det dröjde länge innan jag tryckte på knappen för att få hjälp av en sköterska - jag tänkte att de nog hade bättre saker för sig. Vad knäpp man är ibland!

Samtidigt så hade vi ju vår underbara dotter där, som låg mot våra bröst och tittade på oss med små skrynkliga ögon. Jag visste inte innan att det gick att känna så mycket kärlek, det var som om något öppnades inom mig när hon föddes. Kanske är det den känslan som gör att många säger att deras barns födelse är det bästa de har varit med om. Jag är böjd att instämma.

En nyfödd liten plutt och hennes mor.


söndag 15 juli 2012

Indalsälven

En sån där spegelblank, kylig semesterdag.
Solveigs första båttur, i orange flytväst.
Inga problem!

Stugan från vattnet.
Vattnet från stugan, om kvällen.

måndag 9 juli 2012

Gifta!

Nu är vi gifta, jag och min Mikael! Och Solveig har välkomnats till världen och fått ett alldeles eget träd. Det var en fin dag, trots att regnet öste ner. Jag ska berätta mer senare, när jag har lite fler bilder att visa.

Roligast: Allt! Men det som såg roligast ut var nog när jag och Mikael skulle "valsa" efter middagen...
Knasigast: När vigselförrättaren precis innan vigseln hjälpte till att göra ett extra hål på Mikaels skärp (som han lånat av pappa) med en sax, för att inte byxorna skulle åka ner.
Gråtmildast: Svärmors tal under middagen. Väldigt fint, även om hon själv tyckte att det var lite jobbigt.
Gråtmildast 2: Mormors ord vid Solveigs namngivningsceremoni. Goaste mormor!
Dagens oops: Att Mikael blev förvirrad och sträckte fram höger hand när jag skulle sätta på ringen. Hmm, visst blev vi väl gifta ändå?
Vi fick skjuts till festen i en supersnygg gammal Saab.