Bättre saker

Nu är det ju ganska länge sedan jag bloggade senast. Då kanske ni undrar, har jag haft bättre saker för mig? Döm själv - här är ett och annat som jag har ägnat mig åt:

Jobb
Fjällvandring med trerätters middagar
Att gräma mig över att vi glömde kamerabatteriet hemma
Pussar
De två första böckerna i Philip Pullmans serie "His dark materials"
Att bli jagad av en ettåring på Bobbycar
Stickning
Slösurfning i mobilen (trots att laptopen ligger en halvmeter bort)
Att bita på naglarna
Att bita på nagelbanden
Diamantbröllop (inte mitt eget alltså)
Johan på snippen
Att bli utskälld av en tant på stan
Blöjbyten
Att somna vid läggningen
Frukt

Vad tycker ni, har jag haft bättre saker för mig?
   

OS sista medaljer

Nu är de Olympiska Spelen slut och därmed även projektet OS-mat! Det har varit riktigt skoj och gott för det mesta, även om spenatgrytan från Tanzania (som skulle vara el grand finale i söndags) inte var någon höjdare. Slemmigt är liksom inte nummer ett på listan över trevliga mategenskaper.

Nåväl, i sann OS-anda måste vi såklart kora medaljörer i matracet!
De tävlande är:

USA - Hamburgare (quornburgare till mig)
Mexico - Tacos
Storbritannien - Fish and chips
Italien - Fettucine med vitlökssås
Norge - Fiskgratäng
Thailand - Green curry wok
Japan - Sushi
Indien - Korma
Sverige - Gräddglass med hjortronsylt
Grekland - Grekisk sallad
Ryssland - Borsjtj
Libanon - Falafel
Danmark - Smörrebröd
Marocko - Couscoussallad
Frankrike - Gratinerad löksoppa
Tanzania - Mchicha (spenatgryta)

Ett fint startfält, det må jag säga! Men tyvärr kan ju inte alla vinna - det är ju trots allt OS det här - och juryn har nu sagt sitt.

Bronset går till Ryssland, inte minst för att rosa är en himla fin färg! (Mikael tyckte att Mexico skulle få brons, men vad tusan, tacos känns liksom inte så kulinariskt, så jag kör över honom här.)

Silvermedalj får Indien för en smaskig korma med både kokosmjölk, grädde och hackade cashewnötter. Mmm... fett... och grönsaker!

Men om fett är gott så är fetast godast! Guldet går därför till värdnationen Storbritannien för den fantastiskt flottdrypande rätten fish and chips! Sjukt gott!

Den stolta vinnaren! Men OK, jag erkänner, det var inte just den här vi åt (vår innehöll lite mindre sandstrand och lite mer remouladsås), men vi åt upp vår så fort att inga fotografier hanns med. Eftersom den var så god!

Skogens guld

Idag åkte jag ut till vårt hjortronställe för att plocka färdigt. Förra veckan var familjen med, vilket ledde till att vi gav upp ganska fort efter ett antal myggbett i ettåringens panna. Den här gången var jag allena... förutom myggen, spindlarna och några skogsfåglar såklart. Kanske fanns det en björn i närheten också, jag är brydd på om jag inte såg björnspår. Tog det säkra före det osäkra och sjöng för den eventuella björnen. Jag har alltid trivts med att gå ensam i skogen, så det gjorde inte så mycket att hjortronen var övermogna och myggen bet mig. Drygt en burk sylt blev det trots allt!

Kameran fick följa med också.

Hej mylta!

Fina färger i mossan.

Björnspår?

From Russia with Love

Ni kanske undrar hur det går med OS-maten? Tack bra! Sedan jag skrev sist har vi ätit mat från Thailand (green curry wok), Japan (sushi), Indien (korma på grönsker med ris), Sverige (gräddglass med varm hjortronsylt - inte riktigt mat jag vet, men eftersom vi inte orkade laga mat i söndags och köpte pizza (vilket iofs är ganska svennigt det med) fick efterrätten representera Sverige) och Grekland (grekisk sallad). Jag måste säga att vi har ätit ovanligt gott på sistone!

Idag gjorde Mikael borsjtj, vilket var väldigt gott. Jag har varit i Ryssland, men det är hela sju år sedan nu. Vi var i Moskva några dar och åkte sedan Transsibiriska till Peking via Ulan Bator. Det var en speciell känsla att åka tåg så länge och se den ryska, mongoliska och kinesiska landsbygden glida förbi, med väldiga kontraster i både natur och kultur. Vi hade inte råd att äta i restaurangvagnen mer än en gång (vi hade med oss en del mat och köpte bröd, kokt potatis och grönsaker av de ryska gummorna på perrongerna istället), men den gången åt vi såklart borsjtj!

Jag äter rosa soppa anno 2005.

Prometheus - arkeologisk recension

I torsdags var mina snälla föräldrar barnvakt och jag och Mikael kunde gå på bio för första gången på över ett år. Vi var i valet och kvalet mellan att se Prometheus och Batman, men eftersom de tidigare Alien-filmerna hör till mina favoriter plus att den var lite kortare än Batman så valde vi Prometheus.

Filmen var väl helt OK, snyggt filmad, skrämmande utan att bli skräckfilms-fånig, bra stämning och överlag bra skådespelare. Men, de logiska luckorna! Ojojoj. Storyn är verkligen inte logisk för fem öre och karaktärerna var helt enkelt urbota korkade ibland. Om man köper det och väljer att fokusera på annat i filmen så funkar den ändå, men det blev lite svårt att bortse från ibland. Det som känns tråkigt är att filmen hade kunnat vara så mycket bättre, om filmmakarna bara hade ansträngt sig lite, istället för att hitta enkla lösningar till allt.

Filmens huvudperson Elizabeth Shaw (spelad av Noomi Rapace) är arkeolog på en vetenskaplig expedition till främmande planet, vilket såklart gjorde det extra intressant för mig som arkeolog. Och jag kan helt enkelt inte låta bli, jag måste få rada upp de arkeologirelaterade knasigheterna i denna film! Spoilervarning!

1. Filmen börjar med att Shaw knallar in i en grotta i Skottland och hittar grottmålningar som visar en karta till en främmande planet. Det visar sig att hon och hennes karl tidigare har hittat liknande bilder vid arkeologiska undersökningar över hela jorden. Men hallå? Varför letade de i just den där grottan? Varför var det just hon som råkade gå in där och hitta precis det hon letade efter? Vad var planen liksom, vi gräver lite här och där så kanske vi hittar grejer som stöder vår teori? Och tänk, det funkade!
2. Sedan åker de rymdskepp till denna främmande planet, vilket tar några år. Vad gör de då när de kommer fram? Lägger sig i omloppsbana och rekognoscerar vad som finns på planeten, så att de ska veta var de ska börja leta efter aliens eller spår av sådana? Det verkar ju vettigt, rent vetenskapligt alltså. Men nej. De flyger ner till marken på en gång, men som tur är börjar de leta på precis rätt ställe och hittar efter några minuter en stor uppbyggd kupol, till synes övergiven.
3. De landar det gigantiska rymdskeppet precis bredvid denna kupol och förstör förmodligen en massa arkeologiska alienlämningar. Ingen bryr sig.
4. OK att folk oftast är lite korkade i skräckfilmer, så jag kan köpa att de genast ger sig in i den stora kupolen och tar av sig hjälmarna när de upptäcker att luften går att andas. Men varför går de runt och tar på alla aliengrejer hur som helst, dessutom utan att dokumentera dem först? Dokumentation är ju faktiskt A och O inom arkeologi! Sådetså.
5. Arkeologerna i filmen använder en väldigt praktisk manick, som faktiskt gör mig lite avis. En portabel C14-daterare! De behöver bara hålla den mot något organiskt så får de en datering. Skitbra! På jorden alltså. Men den kan ju aldrig funka på en främmande planet, om nu inte denna planet skulle råka ha exakt samma mängd nedfall av C14-isotoper genom årtusendena som jorden.
6. De hanterar och undersöker de arkeologiska fynden utan att vara det minsta försiktiga eller dokumentera dem. Ett alienhuvud som de plockat med i en påse exploderar. Ooops!
7. Filmen slutar på ett sådant sätt att själva grundpremissen, att utomjordingarna/deras människopolare gjorde kartor till denna planet i grottor etc., blir totalt meningslös.

Ja herreminje. Det finns nog mer, men man kan ju inte vara hur petig som helst. Det verkar bli en uppföljare, som jag givetvis ska se i så fall. Man vill ju inte missa någon chans att raljera över bristande vetenskaplig logik i skräckfilmer!

OS-mat

Nu är de Olympiska Spelen i full gång! Förutom den effekt detta förmodligen kommer att få på vår elräkning - TV:n är på hela tiden istället för nästan aldrig - så påverkar det oss även i köket. Vi började i måndags med brittisk middagsmat, givetvis fish and chips, vilket var sjukt gott. Igår var det Italiens tur: fettucine med vitlök, zucchini och pinjenötter. Idag blev det fiskgratäng eftersom vi tror att de äter sånt i Norge (fast jag egentligen råkar veta ganska säkert att norrmän mest äter mackor och fryspizza (inga fördomar här inte, nej nej)).

Nu när jag tänker efter så började vi faktiskt matparaden från olika länder redan i helgen, även om vi inte var medvetna om det då, med hamburgare i lördags (USA, tack för det Lennart) och tacos i söndags (Mexiko... även om en mexikan kanske inte skulle hålla med).

OK, så dessa länder har alltså representerats på vårt middagsbord: USA, Mexiko, Storbritannien, Italien och Norge. Vad näst? Det är 11 dagar kvar av OS och vi måste ju ha ett nytt land varje dag. Jag är lite rädd att fantasin ska tryta, trots att det finns ganska många länder här i världen! Du kanske vet hur man svänger ihop något (vegetariskt eller med fisk) från t.ex. Vietnam, Burundi eller Polen? Tips mottages tacksamt!

För ett år sedan

Idag är Solveigs första födelsedag! Det känns både som att tiden har gått väldigt fort och som att hon alltid har funnits.

För ett år sedan klev vi upp tidigt på morgonen, utan att ha sovit särskilt mycket. Vi visste att det var dags, att vår bäbis skulle födas den dagen. Det kändes helt overkligt. Solveig låg i säte, men vi hade bestämt att vi skulle vänta till det beräknade datumet för nedkomsten för att se om förlossningen startade på naturlig väg. Dagen innan, den 28:e, hade vi därför varit på ultraljud vilket visade att hon vägde ungefär 4 kg. Att klämma ut en fyrakilos med rumpan först kändes ju inte så lockande (det var också sjukhusets gräns för hur stort barn de rekommenderar att man föder i säte), så vi fick komma in för kejsarsnitt.

Vi åkte in till sjukhuset klockan sju, och då började den långa väntan på att läkarna skulle ha tid för operationen. Vi fick i alla fall ett rum på BB där vi kunde ligga i varsin säng och läsa och försöka sova lite. Jag hade varken ätit eller druckit något sedan middagen dagen innan, men så småningom fick jag dropp för att inte få vätskebrist. Jag var sjukt hungrig. Solveig sparkade på i magen som vanligt, hon hade ett favoritställe uppe vid de högra revbenen där hon brukade trycka ut en fot och vi kunde känna hennes huvud på vänstra sidan.

Klockan två på eftermiddagen kom de äntligen och hämtade oss. Jag blev rullad i sängen genom halva sjukhuset. Förberedelserna och själva operationen var förvirrande. Det var mycket folk i rummet, jag hade en massa slangar och grejer överallt och kände mig ganska utsatt. Dessutom var det ju nervöst såklart, att barnet snart skulle födas. Mikael satt bredvid och var vit i ansiktet, men vi höll modet uppe rätt bra ändå tycker jag. En sköterska fick ta vår kamera och fotade hela operationen, så vi har en massa bilder på min uppskurna mage och Solveig halvvägs uppe. De ska jag dock bespara er...

Till slut berättade de att barnet var ute och vi hörde henne skrika. Det var verkligen som en stor lättnad, allt bara släppte liksom. Verkligen en explosion av känslor. Jag fick inte hålla Solveig då, men de visade upp henne för mig innan de bar ut henne och Mikael följde efter. Jag blev så fantastiskt lycklig när jag fick se henne och sedan låg jag där ensam och grät. Vi hade trott att det skulle vara en pojke, och jag hade säkert varit lika lycklig om det hade stämt, men av någon anledning var jag så väldigt glad åt att ha fått en flicka.

De kom in med henne igen efter en stund (jag har ingen aning om hur länge det dröjde men det kändes som en evighet) och då fick jag ha henne på bröstet medan de sydde. Mikael satt bredvid och vi bara tittade på henne, hon var så fin. Hennes huvud var alldeles platt ovanpå av att ha pressats uppåt när hon växte i magen och den lilla randiga mössan som vi hade haft med oss passade knappt. Efter ett tag fick Mikael gå iväg med Solveig upp till BB och ta hand om henne själv tills de rullade dit mig igen. Jag försökte amma (det gick sådär), vi ringde våra föräldrar (svärmor var tydligen i upplösningstillstånd vid det laget) och jag fick äntligen något att äta. Det var helt otroligt gott, men så hade jag ju inte ätit på ett dygn heller.

Tiden på BB flyter ihop lite i minnet och jag har ganska blandade känslor inför det. Jag hade väldigt ont och fick en allergisk reaktion mot morfinet så att hela kroppen kliade, vi sov nästan inget och amningen fungerade inte särskilt bra. Sköterskorna var hjälpsamma, men alla sa olika saker och de var stressade. Vi fick aldrig den där brickan med saft, mackor och flagga som man brukar få efter födseln (jag vet - det spelar väl ingen roll, men jag hade ju föreställt mig hur mysigt det skulle vara). På natten låg jag i sängen och kunde knappt röra mig för att jag hade så ont, Solveig gnydde och jag försökte väcka Mikael, men han sov som en stock fast jag nästan skrek. Det konstiga är att det dröjde länge innan jag tryckte på knappen för att få hjälp av en sköterska - jag tänkte att de nog hade bättre saker för sig. Vad knäpp man är ibland!

Samtidigt så hade vi ju vår underbara dotter där, som låg mot våra bröst och tittade på oss med små skrynkliga ögon. Jag visste inte innan att det gick att känna så mycket kärlek, det var som om något öppnades inom mig när hon föddes. Kanske är det den känslan som gör att många säger att deras barns födelse är det bästa de har varit med om. Jag är böjd att instämma.

En nyfödd liten plutt och hennes mor.

Indalsälven

En sån där spegelblank, kylig semesterdag.

Solveigs första båttur, i orange flytväst.

Inga problem!

Stugan från vattnet.

Vattnet från stugan, om kvällen.

Gifta!

Nu är vi gifta, jag och min Mikael! Och Solveig har välkomnats till världen och fått ett alldeles eget träd. Det var en fin dag, trots att regnet öste ner. Jag ska berätta mer senare, när jag har lite fler bilder att visa.

Roligast: Allt! Men det som såg roligast ut var nog när jag och Mikael skulle "valsa" efter middagen...
Knasigast: När vigselförrättaren precis innan vigseln hjälpte till att göra ett extra hål på Mikaels skärp (som han lånat av pappa) med en sax, för att inte byxorna skulle åka ner.
Gråtmildast: Svärmors tal under middagen. Väldigt fint, även om hon själv tyckte att det var lite jobbigt.
Gråtmildast 2: Mormors ord vid Solveigs namngivningsceremoni. Goaste mormor!
Dagens oops: Att Mikael blev förvirrad och sträckte fram höger hand när jag skulle sätta på ringen. Hmm, visst blev vi väl gifta ändå?

Vi fick skjuts till festen i en supersnygg gammal Saab.

Det där bröllopet

Nu är det en vecka kvar! Hjälp! Men det blir ett litet bröllop (och namngivningsceremoni för lill-skruttan) med närmaste familjen och vännerna, och jag känner mig faktiskt inte särskilt nervös. Jag ser bara fram emot dagen, jag tror verkligen att det kommer bli jättefint! Vi ska ha vigseln och namngivningsceremonin vid stugan och festen inne i stan sen. Jag har alltid föreställt mig ett avslappnat barfotabröllop vid stugan med både barn och gamla, och nu blir det ju så! Minus det där med att vara barfota då. Fast jag har i och för sig inte hittat några lämpliga skor än, så vem vet?

Orosmoln:

• Vädret - regn känns ju sisådär. Prognosen ändras hela tiden, just nu visar den molnigt och regnskurar. Håll tummarna för sol!
• Myggen - när vi var i stugan senast var det inte så farligt, men tänk om myggorna som inte kläcktes i juni istället kläcks precis den här helgen! Alla gäster kommer att ha samma parfym - MyggA.
• Rödmosigheten - risken för tårar är överhängande, inte minst vid namngivningsceremonin. Jag börjar böla bara jag ser rubriken till dikten vi ska läsa.
• Håret - jag hade tänkt sätta upp det själv. Har övat en del och ibland blir det fint och ibland pannkaka. Tänk om det bara blir pannkaka?

Lyckomoln:

• Vi ska gifta oss!
• Mötena - det ska bli så roligt att sammanföra våra familjer och vänner, att alla får träffa varandra! En av de bästa sakerna med bröllop överhuvudtaget, oavsett om man är gäst eller gifter sig själv.
• Stämningen - den där dikten är himla fin ändå.
• Klänningen - efter mycket om och men har jag hittat en som känns rätt! Den är gul och jättefin.