Lucia-nostalgi

Å vad glad jag blev idag, när årets luciamorgon i SVT kom från Domkyrkan och min gamla kör! Nostalgin! Jag var med i Domkyrkans flickkör i mellan- och högstadiet. Julen var den bästa körtiden, med stämningen i kyrkan och alla vackra sånger. Allas favorit var "Betlehems stjärna" (Gläns över sjö och strand), det var alltid den som vi lade mest känsla i. Så verkar det vara fortfarande, lyssna gärna på hur fint flickkören sjunger den (ca 48 min in)! Jag får en liten tår i ögat...

Tomten ser dig

Hjälp! Jag har haft den gamla juldängan "Santa Claus is coming to town" fastklistrad på hjärnan som ett bokmärke med tomtemotiv de senaste dagarna, sedan jag hörde den på radion häromdan. Har ni tänkt på vad de egentligen sjunger i den låten? Det är ju skitobehagligt:

Oh! You better watch out,
You better not cry,
You better not pout,
I'm telling you why:

Santa Claus is coming to town!

He's making a list,
He's checking it twice,
He's gonna find out
who's naughty or nice.

Santa Claus is coming to town!

He sees you when you're sleeping,
He knows when you're awake.
He knows when you've been bad or good,
So be good for goodness sake! 

Slutsats: Tomten övervakar dig oavsett om du sover eller är vaken. Han gör det för att ta reda på om du är snäll eller stygg. Om du är stygg skriver han upp det på sin lista, han har en lista över alla dåliga barn som han kontrollerar noga. Nu är Tomten på väg hit, men hur rädd du än blir får du inte gråta... Var snäll, för Guds skull!

Julungen

Nu har vi äntligen gjort vår plikt som föräldrar och beställt julkort med bild på barnet. Det svåra var bara att få nämnda barn att sitta stilla och le tillräckligt länge för att åstadkomma en bra bild. Det är alldeles för mycket som ska stämma. Jag tog ett gäng oskarpa bilder där hon ler och ett gäng skarpa bilder där hon inte ler/håller en julbock framför ansiktet. Nåja, till slut fick vi till det.

"Le? Jag? Skulle inte tro det!" (NEJ, detta är inte julkortet.)

Vinterns baksida

Jag tycker om många saker med vintern, det gör jag. Julen, skidorna, glittrande snö. Men något som jag inte tycker om, det är att vintern får mig att må sämre. Under november till februari är jag mer stressad och irriterad än annars och dessutom får jag sämre självförtroende. Det är inte så pass illa att det kan kallas för en depression, men tillräckligt för att det ska påverka mig i vardagen.

Det är väl mörkret som gör det. Men det är faktiskt ganska skönt att veta att det händer varje år - och att det kommer att gå över.

Undantaget som bekräftar regeln är dock den vintern då jag mådde riktigt bra mest hela tiden (åtminstone psykiskt). Det var när jag var gravid. Jag måste ha fått en hormonchock eller nåt. Så ja, där har vi väl lösningen på problemet då. En unge per år fram till klimakteriet!

Eller. Jag kanske ska börja träna istället. Det sägs ju ska vara bra.

Eller flytta till Söderhavet. (Men där kan man ju inte åka skidor.)

Chefsprinsessan

På Konsum i eftermiddags:

Man i övre medelåldern lutar sig fram mot Solveig med stort leende.

Man: Är det du som är chefen?
Solveig: --- (tveksamt ansiktsuttryck)
Man: Är det du som är direktör?
Solveig: --- (fortfarande tveksam)
Jag: Jadu... (obekvämt leende)
Man: Ja, det är du som är chefen! (Till mig:) Vad heter han?
Jag: Hon heter Solveig.
Man: Oj, förlåt, det är inte så lätt att se!
Jag: Nej, men det gör inget...
Man (till Solveig): Förlåt, förlåt, du är en prinsessa!
Jag: Hon kan väl vara chef ändå?
Man: --- (misstänksam blick, går därifrån)

Sol i sinne

Seriöst, har ni sett något finare? För det har inte jag!

Glad onge.

Full koncentration på klossarna.

Jag och min tjej!

Orkidéerna

Jag tänkte idag att jag skulle skryta lite på bloggen om blomsterprakten i mitt fönster, när nästan alla orkidéer blommar samtidigt. Så jag tog några bilder. Men, let's face it, bilder på blommor är oftast inte så himlarns skoj - det krävs liksom någon liten insekt eller nåt för att bilden ska bli spännande. Nu hade jag inte någon insekt på lager, men jag har i alla fall redigerat några av bilderna lite (medelst färgreduktion) för att piffa till dem...

Voilà!

   

Spetskompetens

Idag är jag med i ÖP, både i papperstidningen och på nätet, om den grav som Jamtli undersökte lite tidigare i höstas. (Jag har skrivit om graven tidigare, men inte efter utgrävningen.) I tidningen intervjuar de också Ulla som var med och hittade en jättefin spjutspets och visade den för oss på museet, vilket ledde till att vi åkte dit och undersökte platsen så småningom. Det var en rolig grävning! Fynden som vi gjorde är verkligen fina och många av föremålen är väldigt välbevarade.

Det blir ju alltid småfel i tidningsartiklar, vilket är förståeligt. Men det kliar liksom ändå i kroppen på mig när jag ser en bild på mig själv där det står att jag håller upp en pilspets, fast det är en spjutspets jag håller i (och tvärtom)! I rubriken står det också pilspets istället för spjutspets. Jag inser ju att de flesta inte ser skillnad, men ändå. Jag ser skillnad.

Att det sedan automatiskt kommer ilskna nätkommentarer så fort man talar om tidig samisk historia i Jämtland är ett annat, sorgligare kapitel.


Uppdatering: Ja just det! Aftonbladet gjorde en liten notis om det hela också! Lite skojfriskt sådär... Men det handlar trots allt om ett dass, och jag har väl gjort mig skyldig till en och annan lustighet på ämnet själv. Man vill ju inte kasta sten i uthus. Heh.

Uppdatering 2: Nu har jag skrivit en kommentar till artikeln i ÖP om någon skulle vara intresserad av ett lite längre resonemang kring etnicitet...

Det blev ju värsta grejen det här, chefen fick vara med i P4 och prata med Lotta Bromé och allt. De ville egentligen prata med mig, såklart, men jag var ju föräldraledig. Moahaha.

I Badhusparken, den 18/10 kl 16.37

På väg hem från stan. Solveig hade fått en ballong som hon inte släppte på hela vägen. Hon tittade längtansfullt mot lekplatsen när jag stannade för att fota popplarna i parken.

Solveig och ballongen.

Popplarna.

Vantar med Yggdrasil

Det är länge sedan sist, men nu har det äntligen skett! Jag har slutfört ett handarbetesprojekt! Det senaste som blev klart var nog julklänningen som jag stickade till Solveig i fjol. Jag är sådär att jag påbörjar nya projekt hela tiden, men tröttnar innan jag hinner göra färdigt dem. T.ex. så har jag ett antal ensamma vantar.

Men nu är de alltså färdiga: vantarna med motiv från Överhogdalsbonaderna, de vikingatida vävarna som finns att se på Jamtli. Jag hittade mönstret i Vantboken av Solveig Larsson, men jag har modifierat det lite eftersom jag använde tjockare garn och större stickor än rekommenderat. Motivet är världsträdet Yggdrasil (åtminstone är det en tolkning). Jag stickade vantarna i färger som påminner om de som används på Överhogdalsbonaderna.

Buketten

Jag såg en skata som dödade och åt upp en småfågel på gården idag! Helt sjukt. Men nu var det inte det jag tänkte blogga om (jag ville bara väga upp det som komma skall med lite ond bråd död), utan om min brudbukett. Den var så jäkla fin! Superromantisk med rosa pioner, prärieklocka och brudslöja. Svägerskan hjälpte mig att sätta lite prärieklocka i håret också. Egentligen är ranunkler mina finaste blommor, men det är ju inte säsong för dem i början av juli. Och pioner är nog näst finast.

Sådär, då har jag bloggat om min brudbukett. Och om ond bråd död. Ett gott dagsverke för en söndag - dags att fika.

Min brudbukett.

Solveig tyckte också att buketten var fin! (Foto: Lennart Eriksson.)

Barn, böcker och ballonger

På DN.se läser jag att barn ska ha böcker som de gillar. Skribenten uppmanar föräldrar att även läsa de böcker som man själv inte gillar för barnen. Solveig älskar böcker, men jag måste erkänna att det finns en och annan bok i hennes samling som jag försöker smussla undan när det är läsdags (och läsdags är det ofta!). Anledningen är dock sällan fula bilder eller budskap som jag inte håller med om, utan jag väljer nog helt enkelt bort böcker som jag tycker är tråkiga. Men det är svårt att säga vad det egentligen är som gör en bok tråkig. Vad är det egentligen som gör en bok bra? Jag vet inte, men min dotter skulle nog ganska enkelt kunna berätta vad som utmärker en riktigt, riktigt bra bok (om hon kunde prata). Kriterium ett: Det finns ballonger i den! Sedan var det nog inga flera kriterier.

Här är några av Solveigs favoritballongböcker:

Tummen leker av Inger och Lasse Sandberg
Upp i luften av Eleonor Pavlov och Malin Biller (Pixibok)
Barnens första bok (en antologi i vilken det finns flera sidor med bara ballonger!)

Bra grejer!

Norrbyskär

Såhär om hösten kan man ju ägna sig åt att tänka tillbaka till sommaren med varma, soliga semesterdagar. Eller, som i fallet med denna sommar, till kyliga, mulna semesterdagar. Här är några bilder från en sådan dag.

Solveig träffade ett får.

Det gäller att leva upp till sitt rykte, tyckte det svarta fåret.

Blomsterprakt i skärgården.

En fin blomma.

En fin blomma till.

Någon hade glömt sin båt. Eller var knopen helt enkelt för bra?

Dass blogg!

"sitta många på dasset"

Yep, det är en av de sökningar på Google som har resulterat i ett besök på min blogg. Jag undrar vad personen egentligen ville? Gissar att hen kom till mitt inlägg om graven under dasset. Gissar också att inlägget inte besvarade personens eventuella frågor om det där med att sitta många på dasset.

Men jag råkar faktiskt veta att det inte är så ovanligt med dass med flera hål bredvid varandra. Ett sådant står t.ex. vid mina morföräldrars stuga och jag vill minnas att vi gjorde gemensam sak där ibland när jag var barn. (Någon som vet bättre - mamma? - får rätta mig om jag minns fel i detta och har hämtat mina minnen från Bullerbyn eller nåt, det händer ibland.)

Alltså, du som sökte på "sitta många på dasset" och kom till min blogg, jag hoppas att du hittar det du söker. Jag hoppas också att det du söker inte är någon slags udda pornografi.

Höstheader

Jag läste häromdan på den eminenta bloggen Karins konstgrepp att headers är "sjukt viktigt för en bloggs utseende". Aj då, tänkte jag. Min header är ju skittrist. Därför har jag nu fixat en ny, med höstkänsla dessutom. Bilden skulle dock kunna ge ett intryck av att bloggen skrivs av en 17-åring med för mycket kajal och för lite självdistans. Därför har jag gjort en liten brasklapp med ironisk touch till underrubrik: "- en (inte särskilt) svår blogg". Så att ingen blir bortskrämd liksom.

Bilden är för övrigt tagen mot Badhusparken på gångbron till Frösön, en dimmig oktobernatt för nåt år sen. Gothigt värre!

Uppdatering den 18/10: Jag tröttnade illa kvickt på den där gothiga headern och har bytt ut den mot lite naturromantik!

Jag har också varit ung en gång

Ikväll har jag (och min skämskudde) kikat i gamla skolkataloger från slutet av 90-talet. Jag kan konstatera att folk ser allmänt knasiga ut på skolfoton samt att jag fortfarande tycker att samma personer är snygga (träffade för övrigt Kristian i SP1A på krogen för några år sedan och berättade att jag brukade beundra honom på rasterna once upon a time. Han hade såklart ingen aning om vem jag var, men han blev väldigt glad!).

Högstadiet var väl inte alltid så jävla kul. Något som däremot är kul, såhär i efterhand, är min gamla hemsida från åttan. Kul, men pinsam. Dessbättre är jag vuxen och har distans till sånt där nu. Så här är länken, mycket nöje: Amanda, fjorton år

P.S. Nirvana är bäst, ingen protest!

Höstmodet

Åh hösten! Jag älskar höstmode, särskilt färgerna - vinrött, senapsgult och mörkgrönt. Det finns så mycket fina kläder nu! Tyvärr har vi bara kvar pengar till mat den här månaden pga. en sjukligt stor mängd räkningar. Dessutom är det bara dumt och onödigt att konsumera mera. Heh.

Men! Vid såna här tillfällen är det rätt bra med internetbutiker. Där kan man nämligen lägga saker i en varukorg och köpa dem på låtsas. Det funkar iaf. för mig, jag får titta på de fina kläderna, välja vilka jag vill ha och lägga dem i korgen. Sedan skippar jag bara det där med att betala och få hem grejorna, men känner mig faktiskt ganska tillfredsställd ändå.

Fast... jag längtar ändå tills pengarna kommer nästa gång.

Nåja, just nu har jag ändå ungefär samma kläder varje dag. Fleecetröja, fjällrävenbyxor, regnjacka, kängor och pannband. Det funkar liksom bättre i skogen än pennkjol och kavaj. Så här kommer den - bloggens första outfitbild (tyvärr fick jag inte med hela mig):

Självklart har jag en "arkeologhalsduk". Det har alla arkeologer.

 

 

Bättre saker

Nu är det ju ganska länge sedan jag bloggade senast. Då kanske ni undrar, har jag haft bättre saker för mig? Döm själv - här är ett och annat som jag har ägnat mig åt:

Jobb
Fjällvandring med trerätters middagar
Att gräma mig över att vi glömde kamerabatteriet hemma
Pussar
De två första böckerna i Philip Pullmans serie "His dark materials"
Att bli jagad av en ettåring på Bobbycar
Stickning
Slösurfning i mobilen (trots att laptopen ligger en halvmeter bort)
Att bita på naglarna
Att bita på nagelbanden
Diamantbröllop (inte mitt eget alltså)
Johan på snippen
Att bli utskälld av en tant på stan
Blöjbyten
Att somna vid läggningen
Frukt

Vad tycker ni, har jag haft bättre saker för mig?
   

OS sista medaljer

Nu är de Olympiska Spelen slut och därmed även projektet OS-mat! Det har varit riktigt skoj och gott för det mesta, även om spenatgrytan från Tanzania (som skulle vara el grand finale i söndags) inte var någon höjdare. Slemmigt är liksom inte nummer ett på listan över trevliga mategenskaper.

Nåväl, i sann OS-anda måste vi såklart kora medaljörer i matracet!
De tävlande är:

USA - Hamburgare (quornburgare till mig)
Mexico - Tacos
Storbritannien - Fish and chips
Italien - Fettucine med vitlökssås
Norge - Fiskgratäng
Thailand - Green curry wok
Japan - Sushi
Indien - Korma
Sverige - Gräddglass med hjortronsylt
Grekland - Grekisk sallad
Ryssland - Borsjtj
Libanon - Falafel
Danmark - Smörrebröd
Marocko - Couscoussallad
Frankrike - Gratinerad löksoppa
Tanzania - Mchicha (spenatgryta)

Ett fint startfält, det må jag säga! Men tyvärr kan ju inte alla vinna - det är ju trots allt OS det här - och juryn har nu sagt sitt.

Bronset går till Ryssland, inte minst för att rosa är en himla fin färg! (Mikael tyckte att Mexico skulle få brons, men vad tusan, tacos känns liksom inte så kulinariskt, så jag kör över honom här.)

Silvermedalj får Indien för en smaskig korma med både kokosmjölk, grädde och hackade cashewnötter. Mmm... fett... och grönsaker!

Men om fett är gott så är fetast godast! Guldet går därför till värdnationen Storbritannien för den fantastiskt flottdrypande rätten fish and chips! Sjukt gott!

Den stolta vinnaren! Men OK, jag erkänner, det var inte just den här vi åt (vår innehöll lite mindre sandstrand och lite mer remouladsås), men vi åt upp vår så fort att inga fotografier hanns med. Eftersom den var så god!

Skogens guld

Idag åkte jag ut till vårt hjortronställe för att plocka färdigt. Förra veckan var familjen med, vilket ledde till att vi gav upp ganska fort efter ett antal myggbett i ettåringens panna. Den här gången var jag allena... förutom myggen, spindlarna och några skogsfåglar såklart. Kanske fanns det en björn i närheten också, jag är brydd på om jag inte såg björnspår. Tog det säkra före det osäkra och sjöng för den eventuella björnen. Jag har alltid trivts med att gå ensam i skogen, så det gjorde inte så mycket att hjortronen var övermogna och myggen bet mig. Drygt en burk sylt blev det trots allt!

Kameran fick följa med också.

Hej mylta!

Fina färger i mossan.

Björnspår?

From Russia with Love

Ni kanske undrar hur det går med OS-maten? Tack bra! Sedan jag skrev sist har vi ätit mat från Thailand (green curry wok), Japan (sushi), Indien (korma på grönsker med ris), Sverige (gräddglass med varm hjortronsylt - inte riktigt mat jag vet, men eftersom vi inte orkade laga mat i söndags och köpte pizza (vilket iofs är ganska svennigt det med) fick efterrätten representera Sverige) och Grekland (grekisk sallad). Jag måste säga att vi har ätit ovanligt gott på sistone!

Idag gjorde Mikael borsjtj, vilket var väldigt gott. Jag har varit i Ryssland, men det är hela sju år sedan nu. Vi var i Moskva några dar och åkte sedan Transsibiriska till Peking via Ulan Bator. Det var en speciell känsla att åka tåg så länge och se den ryska, mongoliska och kinesiska landsbygden glida förbi, med väldiga kontraster i både natur och kultur. Vi hade inte råd att äta i restaurangvagnen mer än en gång (vi hade med oss en del mat och köpte bröd, kokt potatis och grönsaker av de ryska gummorna på perrongerna istället), men den gången åt vi såklart borsjtj!

Jag äter rosa soppa anno 2005.

Prometheus - arkeologisk recension

I torsdags var mina snälla föräldrar barnvakt och jag och Mikael kunde gå på bio för första gången på över ett år. Vi var i valet och kvalet mellan att se Prometheus och Batman, men eftersom de tidigare Alien-filmerna hör till mina favoriter plus att den var lite kortare än Batman så valde vi Prometheus.

Filmen var väl helt OK, snyggt filmad, skrämmande utan att bli skräckfilms-fånig, bra stämning och överlag bra skådespelare. Men, de logiska luckorna! Ojojoj. Storyn är verkligen inte logisk för fem öre och karaktärerna var helt enkelt urbota korkade ibland. Om man köper det och väljer att fokusera på annat i filmen så funkar den ändå, men det blev lite svårt att bortse från ibland. Det som känns tråkigt är att filmen hade kunnat vara så mycket bättre, om filmmakarna bara hade ansträngt sig lite, istället för att hitta enkla lösningar till allt.

Filmens huvudperson Elizabeth Shaw (spelad av Noomi Rapace) är arkeolog på en vetenskaplig expedition till främmande planet, vilket såklart gjorde det extra intressant för mig som arkeolog. Och jag kan helt enkelt inte låta bli, jag måste få rada upp de arkeologirelaterade knasigheterna i denna film! Spoilervarning!

1. Filmen börjar med att Shaw knallar in i en grotta i Skottland och hittar grottmålningar som visar en karta till en främmande planet. Det visar sig att hon och hennes karl tidigare har hittat liknande bilder vid arkeologiska undersökningar över hela jorden. Men hallå? Varför letade de i just den där grottan? Varför var det just hon som råkade gå in där och hitta precis det hon letade efter? Vad var planen liksom, vi gräver lite här och där så kanske vi hittar grejer som stöder vår teori? Och tänk, det funkade!
2. Sedan åker de rymdskepp till denna främmande planet, vilket tar några år. Vad gör de då när de kommer fram? Lägger sig i omloppsbana och rekognoscerar vad som finns på planeten, så att de ska veta var de ska börja leta efter aliens eller spår av sådana? Det verkar ju vettigt, rent vetenskapligt alltså. Men nej. De flyger ner till marken på en gång, men som tur är börjar de leta på precis rätt ställe och hittar efter några minuter en stor uppbyggd kupol, till synes övergiven.
3. De landar det gigantiska rymdskeppet precis bredvid denna kupol och förstör förmodligen en massa arkeologiska alienlämningar. Ingen bryr sig.
4. OK att folk oftast är lite korkade i skräckfilmer, så jag kan köpa att de genast ger sig in i den stora kupolen och tar av sig hjälmarna när de upptäcker att luften går att andas. Men varför går de runt och tar på alla aliengrejer hur som helst, dessutom utan att dokumentera dem först? Dokumentation är ju faktiskt A och O inom arkeologi! Sådetså.
5. Arkeologerna i filmen använder en väldigt praktisk manick, som faktiskt gör mig lite avis. En portabel C14-daterare! De behöver bara hålla den mot något organiskt så får de en datering. Skitbra! På jorden alltså. Men den kan ju aldrig funka på en främmande planet, om nu inte denna planet skulle råka ha exakt samma mängd nedfall av C14-isotoper genom årtusendena som jorden.
6. De hanterar och undersöker de arkeologiska fynden utan att vara det minsta försiktiga eller dokumentera dem. Ett alienhuvud som de plockat med i en påse exploderar. Ooops!
7. Filmen slutar på ett sådant sätt att själva grundpremissen, att utomjordingarna/deras människopolare gjorde kartor till denna planet i grottor etc., blir totalt meningslös.

Ja herreminje. Det finns nog mer, men man kan ju inte vara hur petig som helst. Det verkar bli en uppföljare, som jag givetvis ska se i så fall. Man vill ju inte missa någon chans att raljera över bristande vetenskaplig logik i skräckfilmer!

OS-mat

Nu är de Olympiska Spelen i full gång! Förutom den effekt detta förmodligen kommer att få på vår elräkning - TV:n är på hela tiden istället för nästan aldrig - så påverkar det oss även i köket. Vi började i måndags med brittisk middagsmat, givetvis fish and chips, vilket var sjukt gott. Igår var det Italiens tur: fettucine med vitlök, zucchini och pinjenötter. Idag blev det fiskgratäng eftersom vi tror att de äter sånt i Norge (fast jag egentligen råkar veta ganska säkert att norrmän mest äter mackor och fryspizza (inga fördomar här inte, nej nej)).

Nu när jag tänker efter så började vi faktiskt matparaden från olika länder redan i helgen, även om vi inte var medvetna om det då, med hamburgare i lördags (USA, tack för det Lennart) och tacos i söndags (Mexiko... även om en mexikan kanske inte skulle hålla med).

OK, så dessa länder har alltså representerats på vårt middagsbord: USA, Mexiko, Storbritannien, Italien och Norge. Vad näst? Det är 11 dagar kvar av OS och vi måste ju ha ett nytt land varje dag. Jag är lite rädd att fantasin ska tryta, trots att det finns ganska många länder här i världen! Du kanske vet hur man svänger ihop något (vegetariskt eller med fisk) från t.ex. Vietnam, Burundi eller Polen? Tips mottages tacksamt!

För ett år sedan

Idag är Solveigs första födelsedag! Det känns både som att tiden har gått väldigt fort och som att hon alltid har funnits.

För ett år sedan klev vi upp tidigt på morgonen, utan att ha sovit särskilt mycket. Vi visste att det var dags, att vår bäbis skulle födas den dagen. Det kändes helt overkligt. Solveig låg i säte, men vi hade bestämt att vi skulle vänta till det beräknade datumet för nedkomsten för att se om förlossningen startade på naturlig väg. Dagen innan, den 28:e, hade vi därför varit på ultraljud vilket visade att hon vägde ungefär 4 kg. Att klämma ut en fyrakilos med rumpan först kändes ju inte så lockande (det var också sjukhusets gräns för hur stort barn de rekommenderar att man föder i säte), så vi fick komma in för kejsarsnitt.

Vi åkte in till sjukhuset klockan sju, och då började den långa väntan på att läkarna skulle ha tid för operationen. Vi fick i alla fall ett rum på BB där vi kunde ligga i varsin säng och läsa och försöka sova lite. Jag hade varken ätit eller druckit något sedan middagen dagen innan, men så småningom fick jag dropp för att inte få vätskebrist. Jag var sjukt hungrig. Solveig sparkade på i magen som vanligt, hon hade ett favoritställe uppe vid de högra revbenen där hon brukade trycka ut en fot och vi kunde känna hennes huvud på vänstra sidan.

Klockan två på eftermiddagen kom de äntligen och hämtade oss. Jag blev rullad i sängen genom halva sjukhuset. Förberedelserna och själva operationen var förvirrande. Det var mycket folk i rummet, jag hade en massa slangar och grejer överallt och kände mig ganska utsatt. Dessutom var det ju nervöst såklart, att barnet snart skulle födas. Mikael satt bredvid och var vit i ansiktet, men vi höll modet uppe rätt bra ändå tycker jag. En sköterska fick ta vår kamera och fotade hela operationen, så vi har en massa bilder på min uppskurna mage och Solveig halvvägs uppe. De ska jag dock bespara er...

Till slut berättade de att barnet var ute och vi hörde henne skrika. Det var verkligen som en stor lättnad, allt bara släppte liksom. Verkligen en explosion av känslor. Jag fick inte hålla Solveig då, men de visade upp henne för mig innan de bar ut henne och Mikael följde efter. Jag blev så fantastiskt lycklig när jag fick se henne och sedan låg jag där ensam och grät. Vi hade trott att det skulle vara en pojke, och jag hade säkert varit lika lycklig om det hade stämt, men av någon anledning var jag så väldigt glad åt att ha fått en flicka.

De kom in med henne igen efter en stund (jag har ingen aning om hur länge det dröjde men det kändes som en evighet) och då fick jag ha henne på bröstet medan de sydde. Mikael satt bredvid och vi bara tittade på henne, hon var så fin. Hennes huvud var alldeles platt ovanpå av att ha pressats uppåt när hon växte i magen och den lilla randiga mössan som vi hade haft med oss passade knappt. Efter ett tag fick Mikael gå iväg med Solveig upp till BB och ta hand om henne själv tills de rullade dit mig igen. Jag försökte amma (det gick sådär), vi ringde våra föräldrar (svärmor var tydligen i upplösningstillstånd vid det laget) och jag fick äntligen något att äta. Det var helt otroligt gott, men så hade jag ju inte ätit på ett dygn heller.

Tiden på BB flyter ihop lite i minnet och jag har ganska blandade känslor inför det. Jag hade väldigt ont och fick en allergisk reaktion mot morfinet så att hela kroppen kliade, vi sov nästan inget och amningen fungerade inte särskilt bra. Sköterskorna var hjälpsamma, men alla sa olika saker och de var stressade. Vi fick aldrig den där brickan med saft, mackor och flagga som man brukar få efter födseln (jag vet - det spelar väl ingen roll, men jag hade ju föreställt mig hur mysigt det skulle vara). På natten låg jag i sängen och kunde knappt röra mig för att jag hade så ont, Solveig gnydde och jag försökte väcka Mikael, men han sov som en stock fast jag nästan skrek. Det konstiga är att det dröjde länge innan jag tryckte på knappen för att få hjälp av en sköterska - jag tänkte att de nog hade bättre saker för sig. Vad knäpp man är ibland!

Samtidigt så hade vi ju vår underbara dotter där, som låg mot våra bröst och tittade på oss med små skrynkliga ögon. Jag visste inte innan att det gick att känna så mycket kärlek, det var som om något öppnades inom mig när hon föddes. Kanske är det den känslan som gör att många säger att deras barns födelse är det bästa de har varit med om. Jag är böjd att instämma.

En nyfödd liten plutt och hennes mor.

Indalsälven

En sån där spegelblank, kylig semesterdag.

Solveigs första båttur, i orange flytväst.

Inga problem!

Stugan från vattnet.

Vattnet från stugan, om kvällen.

Gifta!

Nu är vi gifta, jag och min Mikael! Och Solveig har välkomnats till världen och fått ett alldeles eget träd. Det var en fin dag, trots att regnet öste ner. Jag ska berätta mer senare, när jag har lite fler bilder att visa.

Roligast: Allt! Men det som såg roligast ut var nog när jag och Mikael skulle "valsa" efter middagen...
Knasigast: När vigselförrättaren precis innan vigseln hjälpte till att göra ett extra hål på Mikaels skärp (som han lånat av pappa) med en sax, för att inte byxorna skulle åka ner.
Gråtmildast: Svärmors tal under middagen. Väldigt fint, även om hon själv tyckte att det var lite jobbigt.
Gråtmildast 2: Mormors ord vid Solveigs namngivningsceremoni. Goaste mormor!
Dagens oops: Att Mikael blev förvirrad och sträckte fram höger hand när jag skulle sätta på ringen. Hmm, visst blev vi väl gifta ändå?

Vi fick skjuts till festen i en supersnygg gammal Saab.

Det där bröllopet

Nu är det en vecka kvar! Hjälp! Men det blir ett litet bröllop (och namngivningsceremoni för lill-skruttan) med närmaste familjen och vännerna, och jag känner mig faktiskt inte särskilt nervös. Jag ser bara fram emot dagen, jag tror verkligen att det kommer bli jättefint! Vi ska ha vigseln och namngivningsceremonin vid stugan och festen inne i stan sen. Jag har alltid föreställt mig ett avslappnat barfotabröllop vid stugan med både barn och gamla, och nu blir det ju så! Minus det där med att vara barfota då. Fast jag har i och för sig inte hittat några lämpliga skor än, så vem vet?

Orosmoln:

• Vädret - regn känns ju sisådär. Prognosen ändras hela tiden, just nu visar den molnigt och regnskurar. Håll tummarna för sol!
• Myggen - när vi var i stugan senast var det inte så farligt, men tänk om myggorna som inte kläcktes i juni istället kläcks precis den här helgen! Alla gäster kommer att ha samma parfym - MyggA.
• Rödmosigheten - risken för tårar är överhängande, inte minst vid namngivningsceremonin. Jag börjar böla bara jag ser rubriken till dikten vi ska läsa.
• Håret - jag hade tänkt sätta upp det själv. Har övat en del och ibland blir det fint och ibland pannkaka. Tänk om det bara blir pannkaka?

Lyckomoln:

• Vi ska gifta oss!
• Mötena - det ska bli så roligt att sammanföra våra familjer och vänner, att alla får träffa varandra! En av de bästa sakerna med bröllop överhuvudtaget, oavsett om man är gäst eller gifter sig själv.
• Stämningen - den där dikten är himla fin ändå.
• Klänningen - efter mycket om och men har jag hittat en som känns rätt! Den är gul och jättefin.

Fånigt stolt över ett muuu

Ibland blir jag bara sådär fånigt stolt över Solveig. När jag skulle lägga henne ikväll läste vi en av hennes favoritböcker, Tittut Miffy! Vem är där?. Det handlar om olika bondgårdsdjur som gömmer sig. När vi kom till bilen som kossan finns bakom (alltså, på ena uppslaget ser man bilen, på nästa kossan), så sade Solveig "muuuu"! Innan kossan ens hade visat sig! Samma sak när vi läste boken en gång till.

Det är möjligt att jag underskattar hur intelligenta bäbisar är i allmänhet, och att det är därför jag tror att Solveig är alldeles extra smart. Det är lite "jobbig mamma som tror att hennes unge är bättre än alla andras"-varning på det hela. Men om någon ska tro att hon är bäst i världen så är det väl jag!

Idag är hon elva månader gammal. Min goa, busiga, viljestarka tjej! Jag är verkligen fånigt stolt...

Midsommarbilder

Midsommarfirande på Jamtli

Ingen midsommar utan jordgubbar!

Midsommarnatt vid stugan

Ljuset sipprade in under golvet på lill-stugan

Finaste historiska kartan från Lantmätare Gyllenstig Botvidsson

Idag har jag suttit och jobbat med historiska kartor, som en del av en kulturhistorisk landskapsanalys. Tråkigare kan en kartnörd ha det på jobbet! Kartor från 1600-talet och framåt finns på Lantmäteriets hemsida, där man kan titta på dem gratis och ladda ner dem för en slant. Jag laddar ner kartorna och använder sedan ArcGIS (ett kartprogram) för att passa in dem i den moderna kartan. På så vis kan man se var t.ex. fäbodar, åkrar och slåttermarker har legat.

Kartorna var verkligen jättefina på den tiden, särskilt de från 1600- och 1700-talen. Då ritade man ut små hus och träd, förutom gränser och sjöar och sånt. Ett exempel är den här fina kartan från 1635 över min hemby Vänge i Uppland. Lantmätaren (vid namn Johan Gyllenstig Botvidsson - snyggaste namnet nånsin?) har dessutom prytt kartan med en väldigt ståtlig kompassros. Hans handstil lämnar dock ett och annat att önska...

Prova själv att söka efter historiska kartor på Lantmäteriets hemsida! (Man måste installera ett gratisprogram som heter DjVu för att kunna se dem, men det är ju lätt gjort.) Ett tips om du inte hittar någon karta när du söker i kartbilden är att göra en avancerad sökning och söka på byn/fastighetens namn i de olika arkiven.

Professor Tayama flyttar till Kamerun

Sedan han rullade in på vår parkering 2009 har vi gjort många fina resor med professor Tayama, en grön Honda Accord från -96. Visst har vi haft några mindre angenäma stunder (som den gången bromsarna slutade fungera mitt i Umeås stadstrafik), men överlag har vi ändå haft några bra år ihop.

Men nu har professorn lämnat oss till slut - den lille japanen kunde helt enkelt inte längre tillgodose våra storleksmässiga behov. Istället styr han kosan mot Afrika! Jepp, det är sant. Den nye ägaren ska frakta ner professor Tayama till Kamerun och sälja honom vidare där. Fråga mig inte hur det kan bära sig. Fråga helst inte heller hur vi tänkte när vi gick med på att sänka priset eftersom vinterdäcken var dåliga.

Professor Tayama blickar ut över en norsk campingplats 2009...

Bland ruiner och ben

Den här veckan har vi en arkeologikurs med jobbet, tillsammans med Birka folkhögskola. I den ingår tre dagars utgrävning vid kyrkoruinen i Sunne, där det har dykt upp skelettdelar i en rotvälta utanför kyrkogården. Nu försöker vi ta reda på om det ligger en grav där eller om benen har följt med dumpmassor från när man rev den gamla kyrkan på 1800-talet (hittills tyder allt på det senare).

Med fjorton kursdeltagare att hålla reda på för oss två arkeologer så är det ganska utmattande men väldigt roligt! Vi har deltagare från 20- till 70-årsåldern, som alla är väldigt engagerade.

Både radio Jämtland och Länstidningen kom dit och gjorde reportage. Det är ju sjukt jobbigt att höra sig själv i radio, men här är iaf. länken till radioinslaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3336&artikel=5149949

Jag kommer att tänka på min egen första utgrävning, på C-kursen i arkeologi. Då frågade man lärarna hur många gånger som helst om saker man hittat: "Men den här grejen då, den ser ju lite konstig ut?" Och fick till svar: "Det är bara en sten." Den här gången är det jag som skulle bli rik om jag fick en slant för varje gång jag svarar att det bara är en sten/pinne/murbruk... Men det är ju en jäkla tur att folk fortsätter fråga, för då och då är det faktiskt ett fynd!

 

Jag krafsar i jorden på seminariegrävningen, en gång för länge sedan...

Ängen växer i alla fall

I helgen var vi i stugan igen och påtade. Om mindre än en månad ska vi ha vår vigsel där, så då måste det ju vara fint!

Vi hittade spaden i båthuset och grävde bort gräs runt den sista av vinbärsbuskarna. Solveig hjälpte till med att köra skottkärran!

Jag fick några plantor av svärmor när vi var i Umeå förra helgen, så nu är det lite mer grönt som sticker upp i rabatten. Det ska bli spännande att se hur de klarar sig. (Jag tycker själv att det är intressant att följa vad som händer i rabatten, så ni bloggläsare får stå ut med tråkiga bilder på denna tråkiga rabatt...)

Idag har jag grävt i jobbet också! Inte rabatter dock... Men det berättar jag mer om imorrn.

Tio år senare

Igår var stan full av studenter. Flaken for omkring och spelade hög musik och studenterna skrek. Som nån sade på fikarasten, man blir lite sugen på att sitta i en park och dricka vin när man hör dem.

Nu är det alltså tio år sedan jag själv tog studenten från Ekebyskolan i Uppsala. Närmast i tiden låg Hultsfredsfestivalen. Sedan skulle jag sommarjobba på Ica Maxi, åka runt några veckor i Storbritannien och läsa idé- och lärdomshistoria på universitetet till hösten. Längre än så tror jag inte att mina planer sträckte sig. Jag minns inte riktigt var jag trodde att jag själv skulle vara tio år senare, men det var nog inte Östersund.

Tänk, om tio år ska Solveig fylla elva! Herreminje. Undrar var vi är då? Jag har ingen aning!

Visst var jag snygg?

Fluffiga rosa drömmar

Om jag stänger mina ögon nu ser jag mängder av rosa fluff som snurrar runt runt runt. Nej, jag har inte knarkat Disney-prinsessor. Jag har firat nationaldagen genom att sälja sockervadd på museet hela dagen, iförd kläder á anno 1895. Under kvällen fortsatte jag firandet genom att ligga utslagen på soffan hemma, med rosa socker i håret. Nu ska jag gå och lägga mig och drömma fluffiga rosa drömmar...

Att komma hem

Vi var i Umeå i helgen, om nu någon undrade vart jag hade tagit vägen. Det var såklart jätteroligt att träffa Solveigs farmor och farfar, övriga släktingar och vänner. En drink på stan på lördagskvällen var ju inte heller helt fel, även om finskorna blev lite blöta i regnet.

Vi kom hem ganska sent igår kväll och Solveig hade sovit några timmar i bilen. Hon vaknade när jag bar in henne i lägenheten, men hon blev inte alls ledsen, som jag hade befarat. Istället såg hon sig omkring med sömnig blick och brast ut i ett stort leende. Jag lade henne i sängen och hon fortsatte att le och somnade sedan omedelbums. Tänk att hon blev så glad av att komma hem! Jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på det.

Idag har Solveig sin första namnsdag! Eller ja, hon har ju Elisabeth-dagen den 19 november också. Jag har haft Solveig som ett av mina favoritnamn ganska länge, men vi hade egentligen några andra namn som vi kände mer för innan hon föddes. Majken, Britta och Elsie var favoriterna. Men när hon väl dök upp visade det sig att Solveig passade bäst!

Upp-och-ner vid stugan

Solveig älskar när vi håller henne upp-och-ner! Bilden är från när vi var vid stugan och pysslade i söndags. Jag grävde bort gräs och gödslade runt vinbärsbuskarna (som planterades nån gång för ca 20 år sedan och fortfarande inte har fler än tre kvistar var). Hade bara en liten trädgårdsspade att gräva med, vilket ledde till att jag blev helt skinnflådd i handflatan (dagens tips: skavsårsplåster funkar utmärkt i handen!). Sedan planterade jag en ackleja i rabatten som vi grävde i fjol:

Rabatten ser lite torftig ut än så länge, men jag är väldigt nöjd med att riddarsporrarna har växt så bra och att bara en av plantorna som vi satte i fjol har dött...

Medan jag påtade med buskar och rabatt lekte Mikael och Solveig med alla spännande kottar, spindlar och pinnar som finns vid stugan och sedan drack vi kaffe och åt mellis på bron. Det var en fin dag!